idag är jag någonstans där nere tror jag. gentligen har jag ingen aning. eller jo, fast ändå inte. ångesten vill bara inte försvinna. ikväll känns det som att den är på sitt mest retsamma o elakaste humör. den vill inte riktigt explodera, den bara sitter o river o ska liksom göra allt sådär jobbigt och långdraget. det blir så mycket jobbigare än när man bara får typ.. ja men typ som ett slag i magen.. jag vet inte ens vem jag försöker förklara för.. jag fattar inte ens själv vad jag skriver.....

i vilket fall är jag verkligen sjukt tacksam för att jag har så fina människor i mitt liv..

samtidigt är jag ledsen över att det faktiskt finns dom som inte orkar..

men jag förstår dom, så himla väl, för jag hade inte orkat själv heller..